Att killar kan göra en så jävla besvikna, ledsna. Trodde fan aldrig att jag skulle må såhär dåligt över en jävla kille, trodde framför allt att jag aldrig det skulle tillåta mig själv. Men kanske är det inte det det handlar om? Någonting har jag ångest över men kan inte sätta fingret på vad. Skolan går iallafall bra, det är väl huvudsaken.. och sen att det sociala livet går fullständigt kaos, ja, det ordnar väl sig alltid. Hoppas jag.
Varför kan jag inte ha både och? När ska min själ få lite lugn och ro och slippa ständig rädsla, ångest, gnagande, jobbig känsla..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar